Fir!

Foto: Petdcat/Istockphoto.com, lånat från www.icakuriren.se

Semesterfir med stans (skånes, sveriges?) godaste körsbärsglass, stans (skånes, sveriges, allts!) godaste kössmigpåg och solen ackompanjerad av en perfekt bris genom linnebrallorna. Fy tusan vad bra.

Och tjejen på bilden skulle ha kunnat skrivit brevet. Nu är det ledigt, och fullt med skriv!
Släppa tangenterna loss.

Kanske kan det här vara nåt.

Engagerat

Nix pix, jag är inte förlovad.

(Det får vänta. Faktum är att jag inte bryr mig så värst mycket om att vara varken förlovad eller gift, men jag har nyligen erkänt inför mig själv att jag vill ha en ring på fingret. Jag är uppriktigt förvånad över att jag numera är såpass flickig att jag faktiskt kan tråna efter vackra smycken. Pojkflickan goes lady. Men det är ingen brådska. Med min fantastiska mormors förlovningsring på högerhanden känner jag mig tillräckligt hemma i ringfingerringligan. (För att göra en lång parentes lite längre: Någonting jag dock ser fram emot med giftermål är själva frieriet. Någonstans på tungspetsen finns ett litet hum om smaken av den underliga känslan av att befinna sig mitt i ett frieri. Som att stoppa tungan i pipen på en sodastreamer. Helt konstigt bubbligt och sprittande, i bara en kort kort stund.))

Så inte förlovad, men förlorad kanske, i något slags engagemang. När jag nu äntligen kommit in i jobbrutinerna börjar det där som jag sett fram emot att hända: lusten, den kreativa underbara verklighetsnära och på samma gång så verklighetsdistanserade lusten att skriva, får, tar, plats.

Det är verkligen efterlängtat, och skönt. Det är längesedan det fanns nog med utrymme för att kunna uppbringa något ärligt som jag kan trivas med. Det känns spännande.

Jag är engagerad och vill skrika lite.

Gå in för det.

Den första semestern

Jag förstår nu varför det är ett sånt ståhej kring semestern. Den behövs så fruktansvärt mycket. Efter futtiga sex månader på nya jobbet håller jag på att dö och gå av på mitten på samma gång, av viktighetsångest och nolltoleranspanik.

Det viktiga på jobbet är ju att jobba, vilket i det stora hela ter sig såpass oviktigt att det framkallar små tussar av ångest. De liksom ligger på golvet på kontoret, samsas med dammråttorna och då och då far de upp och bara SCHMACKA drämmer till en i ansiktet så att man vaknar. Det är då man ställer sig den livsfarliga frågan vad man egentligen gör om dagarna (vi lämnar den här).

Jag börjar dessutom utveckla en slags nolltolerans. Mot jobb(iga) relationer. Naivt nog har jag hittills inte haft föreställningen att människor har en välpreparerad agenda på jobbet. Fel. Denna vanföreställning leder indirekt till att jag nu måste upprätta en egen agenda, för att inte sluta som ett komplett litet mos i ett hörn någonstans i förmodligen vår otroligt kommunala arbetsplatsmatsal.

Jag tänker mig nåt sånt här:
1. Var trevlig mot alla (inte så ansträngande)
2. Var förberedd (på både folk och situationer)
3. Ingå i (rätt) allianser
4. Svara alltid, om det inte går att svara så svara det
5. Gör jobbet


Jag kan sakna frilansandet. Vara egen chef. Bossa nova, fast moi. Tuffa runt bäst man vill.

Jobba stenhårt. Fattig som en kyrkråtta många gånger, pank som en lus andra.
Frihet ansvar. Frihet tid.

Nu frihet pengar. Tja, det är förstås skönt som omväxling. Kunna resa utomlands på semestern.
HA semester alls.

Slängagenda
överbord!

Skeppohoj och galopp galopp. Ska ut på ön snart, härligt.

Skriv i en minut

Alla är gravida. Liksom hemligt leendes, mjuka lystereenden med ögonen och så läpparna som bara böjs i en jättenöjd båge, inga tänder. Ord som "underbart" och "ljuvligt" dräller ut mesta tiden
...

IDÉN

Hej blogg

Champagne!