Den första semestern

Jag förstår nu varför det är ett sånt ståhej kring semestern. Den behövs så fruktansvärt mycket. Efter futtiga sex månader på nya jobbet håller jag på att dö och gå av på mitten på samma gång, av viktighetsångest och nolltoleranspanik.

Det viktiga på jobbet är ju att jobba, vilket i det stora hela ter sig såpass oviktigt att det framkallar små tussar av ångest. De liksom ligger på golvet på kontoret, samsas med dammråttorna och då och då far de upp och bara SCHMACKA drämmer till en i ansiktet så att man vaknar. Det är då man ställer sig den livsfarliga frågan vad man egentligen gör om dagarna (vi lämnar den här).

Jag börjar dessutom utveckla en slags nolltolerans. Mot jobb(iga) relationer. Naivt nog har jag hittills inte haft föreställningen att människor har en välpreparerad agenda på jobbet. Fel. Denna vanföreställning leder indirekt till att jag nu måste upprätta en egen agenda, för att inte sluta som ett komplett litet mos i ett hörn någonstans i förmodligen vår otroligt kommunala arbetsplatsmatsal.

Jag tänker mig nåt sånt här:
1. Var trevlig mot alla (inte så ansträngande)
2. Var förberedd (på både folk och situationer)
3. Ingå i (rätt) allianser
4. Svara alltid, om det inte går att svara så svara det
5. Gör jobbet


Jag kan sakna frilansandet. Vara egen chef. Bossa nova, fast moi. Tuffa runt bäst man vill.

Jobba stenhårt. Fattig som en kyrkråtta många gånger, pank som en lus andra.
Frihet ansvar. Frihet tid.

Nu frihet pengar. Tja, det är förstås skönt som omväxling. Kunna resa utomlands på semestern.
HA semester alls.

Slängagenda
överbord!

Skeppohoj och galopp galopp. Ska ut på ön snart, härligt.