Engagerat

Nix pix, jag är inte förlovad.

(Det får vänta. Faktum är att jag inte bryr mig så värst mycket om att vara varken förlovad eller gift, men jag har nyligen erkänt inför mig själv att jag vill ha en ring på fingret. Jag är uppriktigt förvånad över att jag numera är såpass flickig att jag faktiskt kan tråna efter vackra smycken. Pojkflickan goes lady. Men det är ingen brådska. Med min fantastiska mormors förlovningsring på högerhanden känner jag mig tillräckligt hemma i ringfingerringligan. (För att göra en lång parentes lite längre: Någonting jag dock ser fram emot med giftermål är själva frieriet. Någonstans på tungspetsen finns ett litet hum om smaken av den underliga känslan av att befinna sig mitt i ett frieri. Som att stoppa tungan i pipen på en sodastreamer. Helt konstigt bubbligt och sprittande, i bara en kort kort stund.))

Så inte förlovad, men förlorad kanske, i något slags engagemang. När jag nu äntligen kommit in i jobbrutinerna börjar det där som jag sett fram emot att hända: lusten, den kreativa underbara verklighetsnära och på samma gång så verklighetsdistanserade lusten att skriva, får, tar, plats.

Det är verkligen efterlängtat, och skönt. Det är längesedan det fanns nog med utrymme för att kunna uppbringa något ärligt som jag kan trivas med. Det känns spännande.

Jag är engagerad och vill skrika lite.

Gå in för det.